Hon kom genom skogen

Bodil och Maria skulle inte bara spendera två timmar i bilen tillsammans. De skulle dessutom bo i samma hus i två veckor. Det var tur att det var just Maria som skulle med på kursen och inte Ann-Margret. Bodil trodde inte hon skulle palla att spendera ens en timmes bilfärd med henne.
Huset de skulle bo i var snarare ett torp. Det hörde till nån kyrka eller nåt och användes mest som lägergård för scouterna. Maria kände nån som kände nån och på nåt sätt hade de fått bo där nästan gratis under kursen.

Jobbet hade stått för kursavgiften och bensinpengar för resan dit och hem. Men boende fick de fixa själva. Så Bodil var glad över möjligheten att få bo billigare. Visserligen skulle de få dela stället med ett scoutgäng som skulle på hajk under helgen mellan de två veckorna. Men de skulle sova i vindskydd på gården och sen vandra så det skulle nog inte vara något problem. Till skillnad från Bodil skulle dessutom Maria åka hem den helgen. Maria hade familj och prioriterade att träffa dem då. Bodil bodde själv och hade varken lust att betala bensinen eller spendera fyra timmar extra i en bil. En extra helg på landet lät trevligare än en hemma i lägenheten i stan.

Eli hade fått äran att sitta längst bak i mitten i den stora minibuss de hade till sitt förfogande den här helgen. Alla ungarna fick inte plats i den men några skulle ta sig till lägret på andra sätt så det hade löst sig i slutändan. Hon satt inklämd mitt bland en drös nästantonåringar och en del rätt färska högstadieelever. De yngsta hade nyss fyllt tvåsiffrigt. De andra två ledarna satt längst fram och var ett par som båda fyllt 60. Med sina 30 år var alltså Eli rätt ensam i sin åldersklass. Inte för att det spelade nån roll. Det var bara lite intressant att hon antingen var dubbelt så gammal eller hälften så gammal som alla andra. Eli var inget mattegeni eller nåt men hon hade en förmåga att göra uträkningar på saker andra kunde klassa som udda. För henne var det självklart att veta hur många takplattor hon hade i sitt sovrum eller hur många klasskamrater hon haft i snitt genom åren.

Björn körde in på gården till sommarhemmet där lägret skulle hållas. Det mer eller mindre vällde ut ungar ur bilarna och hade hon inte vetat att de var tolv hade hon gissat på minst 20.
Ut från torpet kom två personer. Det måste vara de där som skulle bo där medan de gick nån kurs. Eli hade inte lyssnat så noga när Björn och Kerstin diskuterat det hela.
Den kortare av dem såg ut att vara sisådär 40-50. Men den andra tjejen såg ut att vara i Elis ålder. Och trots att hon egentligen inte tyckte ålder spelade roll och trots att de ju inte direkt skulle umgås, tyckte Eli att det var skönt att ha någon som iallafall var lite mer jämngammal i närheten.
Alla vuxna hälsade artigt och tjejen presenterade sig som Bodil. Hon hade mörkt hår och sån där perfekt lugg Eli alltid varit lite sugen på att ha men som knappast skulle ligga sådär snyggt på grund av den där virveln hon hade som envisades sig med att lägga sig i hennes frisyrval.
Eli hade som vanligt fastnat i sina tankar en aning för länge. Och det med Bodils hand i sin. Ingen annan än Bodil hade märkt det och hon i sin tur log på ett sånt där sätt som bara nån som råkat ut för samma sak kunde le.

Det var inte så att Bodil hade nåt emot barn. Inte alls. Men dessa var knappt barn längre och dessutom en drös av dem. Och hon kände dem inte. Det var tjatter och spring och Bodil funderade på om hon verkligen ville stanna här hela helgen eller om hon skulle följa med Maria ändå.
Då såg hon henne. Hon gick helt oberörd fram mitt bland ungar som sprang och tjoade. Bodil var nyfiken på om det var för att hon var van eller för att hon var i sin egen värld. I vilket fall som helst hade hon en alldeles särskild dragning. Bodil såg på henne ända till hon var framme och presenterade sig. Först för Maria. Sen tog hon Bodils hand i sin och sa att hon hette Eli. Men till skillnad från de som hälsade innan (Bodil hade glömt vad de hette) släppte inte Eli varken Bodils hand eller blick. Men Bodil kunde se att det inte var ett medvetet val av henne. Det var som om
hon fastnat i en tanke. Det kändes så avslappnat på nåt sätt. Som om de inte alls hälsade för första gången. Bodil var nyfiken på vad hon tänkte på men de kände varandra inte alls och hon ville inte fråga.
Det tog bara nån sekund. Ingen annan märkte nåt. Det blev aldrig konstigt. Men båda hade de märkt av det. Och båda visste att den andra märkt det. De pratade lite med de andra men barnen gjorde sig påminda om sin existens och Eli, Björn och Kerstin återgick till att fixa med lägret medan Bodil och Maria gick in i huset.

Bodil satt och läste när Eli kom in och sträckte sig efter ett gäng rep som hängde på väggen. Sen kollade hon på dem en extra gång. Samtliga hade en boll av rep i båda ändarna.
"Oups, det var jag" sa Bodil, "jag har så svårt att låta bli att göra knopar på så frestande rep.
"Knopar ja. Det var det vi tänkt göra." Eli studerade repen. "Jag vet inte vad den här knopen heter. Är den svår?"
"Den heter apnäve. Inte så svår egentligen men lite trixig att få jämn" Bodil la ifrån sig boken. "Förlåt att jag gjort knopar på alla. Hade glömt att ni kanske skulle vilja använda dem nu. Vill du jag ska knyta upp dem?"
"Det är lugnt. Men du får gärna hjälpa mig knyta upp. Och du får gärna visa mig hur man gör också."
Björn och Kerstin frågade aldrig varför det tog en halvtimme att hämta några rep.

Dagen därpå var fredag. Kursen slutade tidigare och Maria släppte av Bodil vid torpet innan hon for vidare hemåt. Tanken på att följa med henne hade försvunnit lika plötsligt som den kommit.
Varken Eli eller Bodil skulle påstå att de kände den andra. Men på nåt sätt hade de nån sorts dragningskraft till varandra. Det var inte medvetet för någon av dem men de träffade på varandra i köket och vid utedasset och så vidare. De pratade några minuter varje gång men inte om nåt särskilt.
Det var inte bara artigt kallprat men ingen av dem kunde minnas vad som sagts efteråt. Om de tänkte på det. Det bara var. Och det kändes naturligt.

Eli hade knutit på sig de väl invandrade kängorna och spänt fast ryggsäcken så att den satt skönt. Hon var redo för tvådagarsturen de skulle vandra. Feber, hemlängtan och fotbollsmatcher hade reducerat antalet ungar till åtta. Åtta ungar med ryggsäckar. Åtta ungar spända av förväntan över äventyret som väntade. De började gå. Glada ungar som sjöng. Fåglar som kvittrade och en bäck som porlade. En oväntat hal stock och ett plask.

Hon kom genom skogen. Dyblöt och arg som ett bi. Bodil kunde riktigt se ilskan i hennes steg. Sen stannade hon tvärt när hon fick se minibussen. Ryggsäcken hon bar gled av nästan omärkligt och hon la sig bredvid den raklång på rygg i gräset. Bodil gick fram till henne.
"Du är blöt." Det var mer ett konstaterande än en fråga.
"Jupp." Eli såg inte på henne när hon svarade.
"Har du badat?"
"Jupp"
"Det är oktober"
"Jupp"
"Glömt bilnyckeln?" Det var den enda förklaringen till beteendet Bodil kunde komma på.
"Jupp"
"Och din packning är också blöt..."
"Jupp"
"Vill du ha varm choklad och låna ett ombyte torra kläder"
För första gången den dagen såg Eli på Bodil. Hon satte sig upp och svarade:
"Ja det skulle jag faktiskt gärna vilja." Sen log hon.
Bodil hjälpte henne upp.
"Jag hoppas du inte skadade dig. Jag antar att det inte var ett frivilligt bad."
"Bara min självkänsla." Eli log lite ironiskt bittert. "Och min armbåge är lite öm men det är nog ingen fara."

Bodil satte på en kastrull med mjölk på spisen. Sen satte hon på vattenkokaren och började fylla diskhon med vatten. Hon tog fram en handduk och torra rena kläder.
"Det finns ingen dusch här och inget varmvatten men jag antar att bäckvattnet varken var varmt eller rent..."
Eli svarade genom att klä av sig och stoppa ner huvudet i diskhon där Bodil blandat i vattnet från vattenkokaren.
Bodil gjorde klart chokladen, tog fram bröd, smör och ost och slängde in lite mer ved i den öppna spisen. Hon drog soffan lite närmre spisen och dukade fram på soffbordet. Eli kom in iklädd raggsockor, mjukisbyxor, Bodils yllekofta och med håret invirat i handduk. Bodil räckte henne en
filt och hämtade chokladen och satte sig sen bredvid henne. 

Eli kröp upp i hörnet av soffan med sin kopp och försökte sätta sig så bekvämt som möjligt. Så drog hon fram det knöliga hon satt sig på. Ett av repen hon lämnat in i stugan på morgonen. I varje ända av repet var en prydlig apnäve. Eli tittade på Bodil och log. "Du får visa mig hur man gör dem sen."

De hjälptes åt att laga mat sen. Det gick naturligt och de jobbade bra parallellt. Det kändes som en väl inövad dans och köttbullarna blev blandade, rullade och stekta utan att de kunde säga vem som gjort vad. De reflekterade inte ens över det. De pratade som om de känt varandra länge och reflekterade inte över hur fort tiden tycktes gå.

Maria hade kvar rummet där nere och hennes grejer låg i rummet. Det kändes inte ok att börja rota bland dem så de bestämde att de skulle dela dubbelsängen där uppe i rummet Bodil gjort till sitt. Elis sovsäck hade inte torkat än men Bodil hade två täcken. Dels var hon frusen på natten. Och dels föredrog hon täcken framför filtar och satt gärna invirad i ett par stycken hemma i soffan när hon kollade på film och sånt.
"Första gången jag firade midsommar här var jag tre månader" Eli låg nerbäddad bredvid Bodil och lampan var släckt. "Första gången jag sov i den här sängen var jag sju. Och vi var fyra tjejer som delade den här sängen. På golvet på madrasser låg det sju tjejer till. Det var mitt första läger. Jag har tältat här utanför. Jag har lärt mig göra upp eld och binda midsommarkranser här. Jag har tillochmed firat både jul och nyår här. Den här är en plats jag uppvuxen på. Ändå känns det nästan som om jag
är hemma hos dig. Och det känns helt naturligt. Så konstigt. Men ändå trevligt."
"Välkommen hit. Jag hade sett fram emot en helg ensam i skogen. Men det var nog faktiskt mycket trevligare med lite sällskap. Sov gott!"
"Du med!"

Eli kunde känna Bodils närvaro redan innan hon öppnade ögonen. Och som hon trodde låg de mycket närmare varandra nu än när de somnade. Bodil såg så fridfull ut när hon sov. Inte för att hon var vild när hon var vaken. Men hennes blick var så levande. Näst intill intensiv.
Bodil låg inlindad i sitt täcke. Bara ansiktet stack fram. Och hennes lugg låg nästan helt perfekt trots att hon sov och hade täcke över huvudet. Fascinerande! Eli kunde inte låta bli att le.

Bodil vaknade och möttes av ett stort leende.
"Du ser ut som en kåldolme" var det första Eli sa.
"Godmorgon på dig också" svarade Bodil.
"Godmorgon! Sovit gott? Trots att du bara har ett täcke?"
"Ja absolut. Själv?"
"Definitivt bättre än i vindskyddet."
"Ja det kan jag tänka mig. Jag sover gärna ute men jag vägrar det där med liggunderlag. Helst vill jag ha vanlig madrass."
"Ja det är skönt. Men otympligt när man vandrar"
"Jo förvisso."
"Du, skulle du kunna göra mig en tjänst?"
"Ja det beror ju på vad det är?"
"Kan du flytta dig lite så jag kan vända mig i sängen utan att ramla ur när jag ska kliva upp?"
Bodil satte sig upp och kollade på sin egen halva av sängen som till största delen var tom. Själv satt hon i mitten och hade trängt ut Eli på kanten av sin halva. "Oj förlåt! Har jag trängt dig ur sängen?"
"Nej inte än. Jag märkte det inte ens förrän jag var på väg att kliva upp. Men lite svängutrymme vore trevligt. Gårdagens bad gjorde mig inte direkt vigare."

De åt frukost tillsammans. Sen hjälpte Bodil Eli att packa ihop sina grejer som till största delen torkat. De hade hängt grejer över hela stora rummet dagen innan. Sen förberedde de inför att de andra skulle komma tillbaka och åt lunch tillsammans. Tiden gick fortare än nån av dem ville. Fast ingen sa det. Och plötsligt hörde de hur barnen sjöng medan de tågade in på gården. Trötta, skitiga men mestadels lyckliga såg de ut att vara. 

Eli mötte dem och Bodil såg henne bli en del av deras gemenskap. Några barn blev hämtade av föräldrar. Resten packades in i minibussen med all packning. Eli gick in i huset. För att hämta sin ryggsäck och för att säga hejdå. För att tacka för allt.

Det är oklart vem som kysste vem men hejdåkramen blev mer än en kram. Mer än ett avsked till en nybliven vän. De kysste varandra tills de hörde fotsteg på trappan.
"Tack för allt" Eli gav Bodil en kram samtidigt som Björn öppnade dörren. Eli tog sin väska och gick. Vände sig om och vinkade. Bodil stod kvar i hallen. Hörde hur motorn startade. Lyssnade tills det blev tyst. Hon gick upp till sitt rum och kollade mot parkeringsplatsen där minibussen stått.
Det var tyst. Inte ett spår av att det varit fullt av ungar där alldeles nyss. Lugnet och stillheten hon känt av här ute innan var snarare tomhet numera. Hon kröp ner i sängen under täcket Eli haft och kollade på film tills Maria kom tillbaka.

Några veckor senare stod Eli i huset. Det var tomt. Hon visste inte vad hon förväntat sig. Att Bodil skulle stå kvar i hallen där hon lämnat henne? Det var Eli som lämnat. Lämnat Bodil fast hon egentligen inte ville. Hon hade tänkt åka tillbaka på måndagen innan jobbet. Sen kom hon på att Bodil var på kurs hela dagen. Och så var ju Maria där. Med henne där skulle det inte vara samma. Det skulle kännas konstigt. Så hon hade inte kommit. Förrän nu. Hon visste att Bodil åkt men hade inte kunnat låta bli. Men nu kändes det bara tomt.

Bodil stod i kylrummet bland snittblommorna. Hon gjorde en spontan inventering innan hon slutade för dagen. Hon hörde dörren öppnas och vände sig om för att hälsa. Det var Eli. Hennes Eli.
"Min syster bor här i stan..." Eli hann inte säga mer innan Bodil tagit henne i sin famn och kysste henne.
"Jag har saknat dig!"
"Och jag har saknat dig!"
"Följer du med mig hem?"
"Try to stop me!"
"Den här gången släpper jag dig inte!"

Bodil meddelade Maria att hon tänkte sluta lite tidigare. Om Maria kände igen tjejen Bodil höll hårt i handen så sa hon iallafall inget.
Väl hemma blev de konstigt blyga. De hade hamnat i det läge de var utan att egentligen diskutera det hela.
"Så det är alltså här du bor på riktigt?" Det kändes konstigt för Eli. Hon hade liksom på nåt sätt tänkt sig in i att Bodil bodde i stugan. Inte att hon bodde i en tvåa i ett hyreshus. Väggarna fulla av tavlor. En del med bilder. En del med text.
Eli gick runt och kollade medan Bodil kokade vatten till te.
Så fick hon syn på en tavla med texten:

Hon kom genom skogen.
Dyblöt och arg som ett bi.

Jag ville ta henne i min famn och kyssa henne.
Jag kunde knappt låta bli.
Jag tog in henne i mitt hem.

Gav henne torra kläder och varm choklad.
Jag ville säga att hon var vacker.
Jag ville se henne le. Göra henne glad.
Hon fick sova i min säng.
Det fanns inga alternativ.
Vi kysstes när hon gick.
Jag ville ropa "gå inte ut ur mitt liv."
Men hon gick. Fast jag hennes tårar fått smaka.
Jag saknar dig jag saknar dig!
När kommer du tillbaka?

När hon slutat läsa kände hon hur Bodil stod bakom henne och la armarna om henne. "Jag är här nu" viskade hon och vände sig. Och Bodil kunde åter känna smaken av hennes tårar.
I köket kokade vattnet i vattenkokaren upp. Och svalnade utan att någon gjorde te.