Nåt så simpelt som livet

Nåt så simpelt som livet

Jag hörde att bommarna gick ner och visste att tåget skulle vara här om nån minut. Alla andra på stationen gick upp på perrongen. Alla som inte redan stod där. Själv väntade jag som vanligt med att gå dit tills tåget var inom synhåll. Väl ombord satte jag mig på min vanliga plats. Tåget var sällan välfyllt vid den här tiden på dagen. De flesta som pendlade åkte in tidigare. Och platsen jag helst satt på hade inte den bästa fönsterutsikten eller ens ett bord vilket de mest populära platserna hade. Men den hade nåt annat. Man såg nämligen väldigt bra in genom rutan i dörren till förarhytten. Och när tågvärden stod där kunde jag titta på henne hela resan...

***

Hon stod som vanligt inte på perrongen. Jag hade aldrig riktigt kommit underfund med om hon alltid tajmade tåget perfekt eller om hon stod och väntade nån annanstans. Hon var iallafall nästan alltid gående på väg till perrongen när vi körde in på stationen. Stog aldrig med de andra och väntade. Hon hade som vanligt lurarna på sig och än en gång undrade jag vad hon lyssnade på. Var hon en sån där musikgalning som inte kunde leva utan musik eller lärde hon sig franska via talbok eller nåt. Hon klev på tåget sist. Log mot mig som vanligt. Och stoppade ner sitt pendelkort i automaten. Ibland önskade jag att hon skulle betala kontant. För då skulle hon prata med mig. Även om det bara var för att säga vart hon skulle och tacka när hon fick biljetten. Som om det ens behövdes. Jag var väl medveten om vart hon skulle. Vart hon klev av. Och vilket håll hon gick åt när hon gått av perrongen. De få gånger hon betalat kontant hade dessutom våra händer mötts flyktigt när jag gav henne växeln och biljetten. Hon satte sig på sin vanliga plats. Inom perfekt synhåll för mig. Varje gång jag vände huvudet för att se på henne satt hon där med sina lurar och kollade ut genom fönstret. Jag undrade som vanligt varför hon satt där om hon ville se ut. Sätet var mellan två fönster och utsikten var inte den bästa. Men jag var glad att hon satt där. Det var den platsen jag såg bäst.

jag kunde inte låta bli att tänka att jag kommer sakna henne

Nytt jobb nya vanor. Varför hade jag inte bestämt mig för att bo i stan direkt. Jag avskydde att pendla. Men den avskyn var inte starkare än mitt behov av frisk luft. Jag hade nog låtit bli att jobba i en stad också om jag kunde. Men den här möjligheten hade varit alldeles för bra. Vera, min chef, hade efter flera års planerande att öppna en till butik gjort det. Och satt mig som chef för den. Helt otroligt.

Jag hade jobbat hos henne i närmare tio år. Först bara på helgerna och ibland efter skolan men sen mer eller mindre varje vardag. Trots det hade jag inte förmått mig att flytta från min lugna by och in till stan så jag slapp pendla. Jag hade avskytt det i flera år. Det tog sån tid. Men sen Hon börjat jobba som tågvärd hade jag glömt att jag avskydde det. Och bara att se henne de dagar hon jobbade på de tåg jag åkte med gjorde att jag nästan njöt av resan. Jag vet inte vad det var med henne som gjorde att jag drog mig till henne. Visst var hon vacker. Men inte uppseendeväckande på nåt sätt. Kanske var det hennes leende som mötte mig. Kanske var det hennes stil. Inte för att jag visste vilken typ av stil hon hade. Hon var klädd i uniform. Förutom skorna. Men det var nåt med hennes sätt att gå. Och så skorna. Hon hade converse. Nåt jag själv tyckte var snyggt och skulle vilja ha. Men jag hade så vant in mig med den stil jag hade nu. Jag hade nästan bara kläder från Veras. Och de var snygga. Men ibland längtade jag efter något annat än de stilrena klassiska sakerna jag alltid bar. Ibland kände jag för att färga håret lila och gå i slitna jeans och converse och en snygg tshirt. Men jag var så invand i min stil. Vågade inte byta. Vågade inte synas. Och nu när jag jobbade i Veras nya butik så kände jag mig ännu mer tvungen att ha kläder därifrån. För att visa upp dem och passa in i affären. Det var inte så att jag inte trivdes i dem. Men ibland kändes de inte som jag.

Nu bodde jag alltså i en ny liten by. Utanför en ny liten stad. Jag hade glömt att jag avskydde att pendla. Hon hade fått mig att glömma. Och nu var inte hon där. Hon jobbade inte på mitt nya tåg. Och jag saknade henne. Hade inte insett hur mycket jag sett fram emot att se henne. Men det var fånigt. Jag kunde inte låtit bli att ta den här chansen bara för att jag ville fortsätta åka ett visst tåg. Det hade varit fånigt. Men jag var tvungen att erkänna att jag saknade det. Saknade henne.

***

Första dagen hon inte klev ombord på tåget tänkte jag att hon kanske försovit sig. Eller blivit sjuk. Andra dagen hoppades jag att hon inte var allvarligt sjuk. Tredje dagen var jag nästan orolig. Fjärde dagen stod jag och höll tummarna hela resan att hon skulle komma gående mot tåget som hon brukade göra. Femte dagen började jag bli rastlös. Vart höll hon hus?

När hon inte hade dykt upp nästa måndag heller var jag så rastlös att jag inte kunde stanna i stationshuset och äta min lunch som vanligt. Staden hon brukade kliva av i var också ändhållplatsen och så fort tåget var tomt på folk och jag gjort allt jag skulle göra innan jag tog min lunch gick jag åt det håll jag så många gånger sett henne gå åt. Jag vet inte varför. Jag kunde helt enkelt inte bara sitta där och äta min lunch i lugn och ro. Jag gick ner mot stan och köpte en korv från en av korvgubbarna. Men jag åt bara halva. Resten matade jag duvorna med. Jag kunde inte äta. Jag kunde knappt tänka. Vad höll jag på med? Jag hade aldrig haft några problem med att sakna aptit och nu var jag inte ens sugen på choklad. Jag gick planlöst runt i affärer och tittade in på alla restauranger i hopp om att hon skulle sitta och äta lunch på någon av dem. Jag fick skynda mig tillbaka till tåget för jag hade glömt hålla koll på tiden och hade jag inte råkat höra någon som gick bakom mig säga vad klockan var hade jag nog inte haft en tanke på att tåget snart skulle gå. Tur att det var Lasse som körde idag. Han brydde sig inte bara jag gjorde vad jag skulle. Hade det varit Mariannes vecka hade hon garanterat frågat ut mig om vad jag sysslat med på lunchen och varför jag var sen. Och jag hade definitivt ingen lust att svara på den typen av frågor. Jag visste det ju knappt själv.

Jag kände mig som en idiot. Men jag gick igenom alla affärer och restauranger på min lunch hela den veckan. Jag var smart nog att fatta att jag var tvungen att äta och tog med mackor som jag lyckades få i mig medan jag gick ner på stan så fort jag var klar på tåget. Men de smakade inget och jag brydde mig knappt vad det var på. Det här var verkligen inte likt mig. Jag undrade vad det tagit åt mig. Jag hade vetat att det skulle komma en dag när jag inte skulle få se henne mer och försökt förbereda mig på det. Men en annan del av mig hade vant sig vid att få se henne nästan varje dag. Jag hade vetat att det skulle komma en dag när hon inte längre var en ljusglimt i min vardag. Men den dagen hade kommit för snabbt. Jag var inte beredd. Och jag insåg att jag inte var alls villig att ge upp det.

Lördagen kom utan att jag sett en skymt av henne på två veckor. Jag vet inte vad som flög i mig den morgonen. Jag vaknade tidigt för jag var rastlös och kunde inte sova. Jag klädde på mig och satte mig i bilen och körde. Jag hade aldrig varit i hennes by förutom med tåget och hittade inte alls. Men till slut parkerade jag bilen på stationen och klev ur. Det var lördag och tidigt och inte en människa syntes. Så jag klev upp på perrongen och tittade bort mot det håll hon brukade gå. Jag hade ingen aning om vilken gata hon brukade ta. Allt jag brukade se medan vi körde vidare till nästa station var på vilken sida av järnvägen hon gick. Och eftersom järnvägen låg i ena kanten av byn och hamnen på andra sidan var det inte till nån större hjälp. Men det kunde inte hjälpas. Detta var min sista chans att se henne och jag skulle ta den. Jag lämnade bilen och började gå.

Jag funderade aldrig på vad jag skulle göra om jag verkligen träffade henne. Det föll mig aldrig in att det skulle verka konstigt att jag letat efter henne så mycket att jag kört flera mil till en liten by och gått omkring planlöst i den en hel dag. Och vad ville jag? Jag visste inte ens det. Jag visste bara att jag ville se henne. En gång till innan det var för sent.

men frågan är vad jag skulle gjort om jag insett hur mycket

Vera hade redan startat upp den nya butiken. Jobbat där själv ett tag medan jag skött butiken hemma. Hon hade lärt upp mig väl och jag var inte osäker på om jag skulle klara det. Jag kunde ringa Vera när jag ville och om det krisade kunde hon vara här på nån timme. Fast jag trodde inte det skulle behövas. Men det var skönt att veta. Jag hade en ung flicka som jobbade där med mig. Eller ja så jätteung var hon kanske inte. Det beror väl på vad man jämför med. Hon hade iallafall gått ut gymnasiet och var alltså nåt år äldre än vad jag hade varit när jag börjat hos Vera. Maria, som flickan hette, skulle säkert vara bra på det här när hon fått in rutinerna.

Jag funderade på att ta tåget till min gamla by. Bara för att få se Henne. Men jag hade inget där att göra. Jag hade lämnat mitt gamla liv där. Liksom de flesta jag kände gjort före mig. Jag hade trivts i byn. Men mina föräldrar hade flyttat därifrån några år tidigare och jag hade valt att stanna kvar och jobba. Mina kompisar hade sökt vidareutbildningar och spritts till alla möjliga större städer över hela landet. Ingen av mina närmaste vänner bodde där längre och den enda jag skulle kunna hälsa på var Vera. Och även om hon var min chef och min mosters mans syster och vi kom alldeles utmärkt överens så hade vi aldrig umgåtts på fritiden och jag hade ingen anledning att besöka den gamla butiken. Att göra hela den resan för en flicka som brukade jobba på tåget jag åkte med. En flicka jag bara sagt hej till och visat biljetten för. En flicka som jag inte kände och som inte kände mig. En flicka som säkert ens knappt kom ihåg mig. Nej det fanns vettigare saker jag kunde göra och lägga mina pengar på. Ändå fann jag att jag satt vid datorn och kollade tågtider mer än en gång. Men längre än så kom jag inte. Det var som sagt fånigt. Men ibland kunde jag inte låta bli att tänka på vad jag skulle gjort om jag insett hur mycket jag skulle sakna henne. Om jag fattat att bara för att jag flyttat skulle hon inte försvinna ur mitt minne. Om jag fattat att jag skulle drömma om henne mer än de få gånger jag drömt om henne medan jag fortfarande såg henne ibland. Men det kunde inte hjälpas. Jag kunde inte förmå mig att åka dit. Lika lite som jag kunde förmå mig att handla de kläder jag egentligen skulle vilja bära.

***

Jag vet inte varför jag hade tackat ja till det nya jobbet. Det var en annan sträcka och Hon skulle inte vara där. Jag hade inte insett att jag skulle sakna henne. Hade inte fattat att det skulle påverka mig så. Jag hade haft två veckor kvar av henne innan jag skulle sluta. Hade jag trott. Men hon försvann. Och jag saknade henne så jag inte visste vad jag skulle göra. Jag funderade på att säga att jag ändrat mig. Att jag ville jobba kvar på min gamla sträcka. Men hon var kanske försvunnen helt. Kanske skulle jag isåfall göra allt i onödan. Det nya jobbet hade visserligen helt andra tider. Men lönen skulle göra det värt det. Förresten hade jag inga problem med att jobba sent eller udda tider. Jag hade ingen i mitt liv att ta hänsyn till. Jag hade inte ens en katt. Jag skulle vilja ha en men att lämna den ensam i en lägenhet så många timmar var mer än vad jag tyckte var rätt. Så jag hade inte ens en katt.

Nytt jobb, nya arbetskamrater, ny sträcka, nya städer, nya passagerare och ny uniform. Allt var nytt. Jag hade tillochmed varit hos frisören och klippt bort de slitna hårtopparna. Håret var fortfarande ganska långt men det såg bättre ut. Men jag lyckades inte särskilt bra med att skaka av mig känslan av att något saknades. Jag tittade noga vid sidan av perrongen på varje ny station vi körde in på. Mitt hjärta hoppade till ett par gånger när jag för ett ögonblick trodde att jag sett henne. Men varje gång visade det sig vara någon annan. Jag var tvungen att tvinga mig att sluta leta efter henne. Att skaffa mig nåt annat att sysselsätta mig med. Jag kämpade hårt. Jag köpte en språkkurs i franska som jag hade på mp3n och lyssnade på när jag kunde. Men jag kom efter ett par veckor på att jag gjort det för att jag fantiserat att Hon brukat lyssna på en sån. Jag började lägga pussel när jag inte jobbade men jag var för rastlös. Jag hittade ett gym i närheten och tränade så ofta jag hade tid men kunde ändå inte släppa henne. Jag visste inte vad jag skulle göra åt saken. Jag gick med på en dejtingsida men kom aldrig längre än att skicka meddelanden till några. Jag kunde inte släppa henne och jag fattade inte varför. Jag visste ingenting om henne. Jag visste inte vad hon hette eller vad hon jobbade med. Jag visste inte om hon bodde kvar i den lilla byn eller om hon flyttat. Jag visste att jag var för realistisk för det här. Jag visste att jag borde kunna övertyga mig själv om att jag aldrig skulle se henne igen och att hon inte var min typ och att hon säkert var korkad och elak. Men jag visste att det inte var så. Jag trodde nog att jag aldrig skulle se henne igen men jag visste att hon var smart och snygg och att jag skulle älska henne för evigt. Jag var arg på mig själv för att jag aldrig fattat det innan. Sur över att jag sett henne nästan varje vardag i över ett år. Visste att jag fallit för henne första gången jag såg henne. Och ändå inte tagit modet till mig och sagt något. Jag hade varit för feg. Rädd att hon skulle skratta åt mig. Rädd för vad mina arbetskamrater skulle säga. Och även rädd för att hon inte alls skulle vara den jag trodde. Jag var arg på mig själv för att jag varit rädd. Arg på henne för att hon försvunnit. Arg på livet som var så komplicerat. Arg på allt. Och så trött. Och så ensam.

men jag visste att jag skulle älska henne för evigt

Till slut reste jag. Det var helg och jag stod inte ut. Jag tog tåget till staden varifrån tåget till min hemby utgick. Jag klev på det välbekanta tåg jag åkt med så många gånger och möttes av en av de andra tågvärdarna som brukade jobba på den här sträckan.

"Hej" sa hon "kliver du på här? Har du varit ute på äventyr?" Jag vände mig i dörren och gick tillbaka längs perrongen. Jag minns inte om jag sa nåt som ursäkt till henne. Det var inte Hon som jobbade på tåget idag. Jag vet inte vad jag väntat mig. Att hon bodde på tåget? Det var helg. Hon var säkert ledig. Jag borde åkt med mitt vanliga tåg. Men det gick när jag jobbade. Undra om Maria var redo att jobba själv om jag tog ledigt en dag. Fast var jag så desperat. Vad skulle jag gjort om hon jobbat idag. Om hon stått där på tåget redo att sälja mig en biljett. Jag vet vad jag skulle vilja göra. Det jag hade velat göra i över ett år. Krama henne hårt. Kyssa hennes mjuka läppar. Strunta i allt annat och vara hennes. Älska henne för evigt. Hon skulle säkert kasta mig av tåget. Men jag hade gett vadsomhelst bara jag fick se henne igen. Varför varför varför var jag så feg? Vad hade jag att förlora? Inget absolut inget. Ändå hade jag låtit rädslan styra. Jag var sur på mig själv. Att jag aldrig tagit chansen när jag haft den mitt framför näsan. Jag var sur på att hon inte varit på tåget. Sur för att jag var tvungen att vänta två timmar innan jag kunde åka tillbaka. Hade ingen som helst lust att sitta på stationen och vänta. Jag struntade i att jag avskydde luften i städer och gick mot centrum. Jag gick in i första affär jag hittade. Det visade sig vara en secondhand. Jag hade inget bättre för mig och kollade på kläderna. Så billigt. Veras priser var inte superdyra även om de inte var lika billiga som de större kedjorna. Men det var kvalitet och stil. Här kostade kläderna en tredjedel av vad reakläderna kostade hos Veras. Jag vet inte vad som flög i mig. Jag hittade ett par snygga jeans. En tshirt jag gillade. En munkjacka i en snygg färg. Tillochmed en jacka och en sån där keps jag tyckt varit så snygg på andra. Jag betalade och gick ut på gatan. Jag kände mig riktigt rebellisk och ilskan över min feghet och att Hon inte varit på tåget gjorde att jag gick in på första bästa skoaffär och köpte mig ett par röda converse. Jag gick in på toaletten på mcdonalds och bytte om. Det var en helt annan person som tittade på mig i spegeln. Ögonen lyste rebelliskt och triumferande. Jag hade gjort det. Jag hade klätt mig så som jag längtat att göra. Min snygga kappa var nedstoppad i påsen tillsammans med de klassiska moderna kläderna som var så typiska för de vi brukade sälja på Veras. Jag var klädd i den typ av kläder jag längtande sett andra bära. Och det kändes skönt. När jag stått där en stund övervägde jag att byta tillbaka till mina vanliga kläder. Jag kände mig på nåt sätt utklädd även om jag trivdes i dem. Jag var inte tillräckligt hemma i dem för att träffa folk i dem. Men vadå. Jag var i en annan stad. Kände ingen här. Och jag kände hur rebelliskheten och tjurskalligheten i mig förenades och jag tog helt enkelt påsen med mina kläder och gick. De röda conversen lyste. De gjorde mig glada. Jag gick tillbaka till stationen. Jag hade inte längre nåt emot att få vänta en stund. Och det var inte alltför lång tid kvar innan tåget skulle komma tillbaka. Jag satte mig på rätt perrong och bara tittade. Jag hade mina gamla lurar på mig. Som vanligt hade jag ingen musik eller nåt på. Jag gillade att de utestängde allt buller. Och höll öronen varma. Dessutom blev man lämnad i fred om folk trodde man lyssnade på nåt. Jag satt där och tänkte. Tänkte på Henne. Kanske skulle jag försöka ta ledigt nån dag och åka då. Med det tåg jag brukat åka med. Jag kunde väl inte bara ge upp. Inte när det gjorde ont i hjärtat av saknad. Jag var iallafall tvungen att ge det en chans. Försöka vinna hennes hjärta. Våga för att vinna som man säger. Jag hade vågat köpa nya kläder. Klä mig som jag så länge velat. Jag var tvungen att försöka hitta henne. Försöka förklara för henne...

Ett tåg som kom in på stationen.
En flicka i slitna jeans och keps och med hörlurar som inte spelade någon musik.
En flicka på tåget. Som jobbat ett långt arbetspass, tagit av sig sin uniform och som längtade efter stadig mark under fötterna.
Ett möte på en perrong.
En flicka som inte kände igen någon hon letat efter när hon inte hade sin vanliga stil. En flicka som inte kände igen den hon sökt när hon stod på ett annat ställe.
Två flickor som kände igen något hos den andre utan att riktigt kunna placera det. Ett hej och ett snabbt leende och så var den ena flickan på väg upp på tåget och den andra på väg bort från perrongen.
De vände sig om samtidigt.
Av något i hälsningen och leendet som kändes så bekant. Så hemma.
Det var som en osynlig dragningskraft åter förde dem samman.
Inga ord som behövdes.
De visste båda hur det skulle vara.
Nära nära och så rätt.
De visste båda att de skulle älska varandra för evigt.